Framsteg redan

Mindre än två dagar efter att Lucky kom hit har han redan börjat komma överens med Knatt och Majken. Han hoppade upp i min säng redan igår kväll och skulle sova vid min kudde, och han har lekt med en leksaksråtta nu på förmiddagen.

Majken som började med att försöka jaga bort honom har nu vant sig, och låter honom vara. Hon är nästan mer nyfiken på honom nu än tidigare, och vill nosa på honom och titta vad han gör.

Knatt fräser lite åt honom när han kommer nära, men det går nog över om nån dag eller så. Han gillar inte riktigt att Lucky kommer och ska kolla vad han gör när han är på lådan.

Jag vet inte hur han har haft det innan han blev infångad, men han är väldigt matglad och är duktig på att gå på lådan. Han var rädd först, och fräste åt mig ett par gånger, men nu vill han bli klappad och kliad istället. Inga problem där.

Det är lite tråkigt att Majken nog flyttar idag, men det är bra för hennes skull, så jag fokuserar på det. =)

Juletid

Igår kom det en ny liten stödkatt hem till oss. Han heter Lucky, och jag ska se om jag kan få en bild eller två på honom när han blivit lite mer hemmastadd. Just nu ligger han och kurar under skrivbordet i mitt datorrum, men han har börjat göra små promenader in i köket för att äta upp resterna av kattmaten som de andra två kräsna kissarna lämnat på golvet.

Majken ska kanske få åka på provanställning på fredag, och det är ju spännande. Lite tråkigt också förstås, men det går över.

Flera veckor sen sist.

Efter en hel massa lathet och en del datorproblem kommer jag nu ihåg att skriva något här.

För en vecka sedan åkte jag ner till mamma i Bureå, och tog med mig Knatt och Majken. Jag och systrarna lämnade katterna i huset och åkte in till Skellefteå för att shoppa lite innan affärerna stängde. När vi kom tillbaka kunde vi inte hitta Majken, och vi funderade på om hon hade smitit ut eller in i garaget, eller om att hon hade stuckit och gömt sig någonstans i den nya och obekanta miljön.

Men efter att ha letat igenom hela huset hittade mammas sambo henne till sist. Hon hade krupit ner bland täckena i mammas och Larrys säng och haft det mysigt hela dagen.

Hon tillbringade mycket av tiden vi var där nere under täcket i min säng, vilket är något hon aldrig annars gör här hemma. Men i en ny miljö som låter mer än hon är van vid så är det nog inte så konstigt att hon ville vara ifred.


Majken var väldigt duktig med min snart treåriga systerdotter Josefin, som var väldigt förtjust i henne och ville leka med henne. Och när Majken slickade på hennes hand blev hon ännu mer förtjust, och ville att hon skulle göra det fler gånger.
Trots att Josefin sprang in och ut i rummet och ville pussa Majken på nosen och en gång försökte få henne att leka med en boll genom att hålla den mot hennes ansikte, så gjorde Majken ingenting utom att se lite trött ut när hon fick vara ifred. Hon låg still och lät Josefin hålla på utan att lägga bak öronen eller annars se irriterad ut.

Men hon var nog glad att få komma hem till lägenheten där det inte finns några småbarn i alla fall. 

För några veckor sedan hade hon en löpvecka och höll på att driva både Knatt och mig till vansinne. Som tur är blev hon normal igen efter fem-sex dagar, och efter det hade hon faktiskt blivit ännu mindre rädd för Knatt.  Innan löpveckan ville hon inte leka med Knatt, och hon fräste åt honom när han försökte få henne att leka. Men efteråt har de börjat brottas med varandra och umgås lite mer.

Knatt är ändå min lilla terapikatt. Han är så duktig med att locka fram katter och visa att man kan busa och ha kul.